Socialt samspel och språkaktiviteter i förskolan

I forskningsprojektet Socialt samspel i lekstunder och språkaktiviteter: specialpedagogiska insatser i inkluderande förskolor för barn i behov av stöd, finansierat av Skolforskningsinstitutet, har pedagogerna i sin undervisning använt evidensbaserade metoder för att möta barns behov av stöd. Eva Siljehag, docent i specialpedagogik vid Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, har lett projektet.

Undersöka evidensbaserade metoder i förskolan

Projektets övergripande mål var att utveckla specialpedagogiska metoder och arbetssätt inom språkförmågor, lekdeltagande och språkutveckling, för att främja lärande och utveckling hos barn i behov av särskilt stöd. Utvecklingen skulle ske i samarbete med fältets verksamhetsansvarig, organisationsledning, förskollärare och specialpedagoger, och utgå från vad de verksamma efterfrågar, samt vad som betonas i utvärderingar av pedagogiska verksamheter och forskning.

– Genom interventioner ville vi undersöka effekter på barnens förmågor i två evidensbaserade metoder, Tid för lek och samspel (TLOS) och Högläsning med mer dialog (HMMD), och undersöka hur de kunde implementeras i några svenska förskolor.

För att kunna implementera en evidensbaserad metod krävs organisatoriska förutsättningar och villkor. I projektet har förskolornas verksamhetsledning prioriterat tid till förskollärarna för utbildning i de valda metoderna, handledning i genomförande av interventioner och tid för reflektion. Projektgruppen som bestod av specialpedagoger och forskare träffades kontinuerligt. Under träffarna var dialoger om de verksammas frågor och behov av kulturella anpassningar i fokus.

–  Arbetet med evidensbaserade interventioner och dess metoder har hela tiden stått i fokus i våra samtal. Enligt förskollärarna har det inneburit att de har fått en djupare förståelse för betydelsen av systematiskt arbete, nämligen att när man jobbar med interventioner och en evidensbaserad metod så behöver arbetet läggas upp på ett särskilt sätt för att gynna resultat för barnen, vilket är det främsta syftet med ett interventionsarbete. Men också arbetet med att kulturanpassa vissa begrepp i materialet, vilket är viktigt när vi använder interventioner från olika länder.

En av projektets frågeställningar handlade just om hur man kan genomföra kulturanpassningar av evidensbaserade metoder till svenska förskolemiljöer.

– När det gäller kulturanpassningen behöver man ha insikt i vad som måste användas för att det verkligen ska fungera, och vad som är mindre angeläget. Våra internationella forskarkollegor som har jobbat med just de här interventionerna har framhållit kontinuiteten och upprepningen som det viktiga, till exempel i lekinterventionen, att man gör det tre till fem gånger i veckan. För att interventionen ska fungera behövs det den här kontinuiteten och att man gör det under en viss period. Sen kunde förskollärarna modifiera andra saker utan att metoden tappade sina inneboende resultatgivande kvaliteter, exempelvis kunde förskollärarna efter ett tag hoppa över den inledande minisamlingen, om det fanns ont om tid.

Lekstunder och språkaktiviteter

Lekinterventionen Tid för lek och samspel är utvecklad utifrån observationer av socialt samspel mellan barn, och bidrar med verktyg för att identifiera och stimulera barns behov av att utveckla grundläggande sociala lekfärdigheter. Projektet visade att det är en lovande tidig insats: barn i behov av stöd ökade sitt sociala samspel med kamraterna, och relationerna barnen emellan och mellan barn och vuxna stärktes. Eva Siljehag poängterar dock att det behövs mer forskning för att kunna fastställa insatsens påverkan. Vad gäller de positiva effekterna av läsning med dialogen i fokus bidrar studien med nya stöd från den svenska kontexten, berättar Eva:

– När vi testade barnens ordförråd efter att de hade deltagit i läsinterventionen framkom att det hade utvecklats, både för barn med annat modersmål och för barn som hade svenska som modersmål. I och med att vi hade en design med kontrollgrupp som inte fick delta i läsning under en period har vi starkt empiriskt stöd för att det är just denna intervention som hade effekt på barnens ordförråd.

Enligt Lpfö18 ska förskolan särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd. Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Projektgruppen har utgått ifrån behovet av att implementera evidensbaserade metoder för barn som behöver särskilda insatser. Eva Siljehag ger ett exempel från lekinterventionen, där barn som var i behov av stimulans i leken deltog som fokusbarn tillsammans med mer socialt kompetenta och stödjande kamrater.

– Förskollärarna har med stöd av metoderna skapat situationer där samspel i lek kan underlättas och stöttas, och där kamrater kan vara både hjälp och förebilder till barnet som är i behov av stöd. Delaktigheten ökade för barn som tidigare hamnat utanför, till exempel tysta barn i språkaktiviteter och barn i socialt leksamspel. Specialpedagogerna menar att arbetet med interventionerna bidragit till att begreppet inkludering fått en djupare innebörd genom att arbetet gett goda resultat för barn i behov av lek- och språkstöd.

Bidrag till professionen och akademin

Ett viktigt resultat är att förskolornas personal har fått en särskild pedagogisk funktion, vilket har gett trygghet i att under en tid prioritera tidiga insatser som sker dagligen. Strukturerade observationer har ökat den inkluderande professionella kunskapen och kunskapen om varje barn. Eva förklarar:

– Förskollärarna är tydliga med att projektet har utvecklat deras professionella kunnande på ett konkret sätt. Genom de här interventionerna har de förstått betydelsen av det systematiska arbetet, den röda tråden. Och den använder de nu i andra sammanhang som inte handlar om språk eller leken. De uttrycker det som att de nu generaliserar kunskapen till andra sammanhang, vilket var väldigt intressant att höra. Systematiken i Högläsning med mer dialog och Tid för lek och samspel innebär att såväl förskollärare som barn upplever att aktiviteterna är stimulerande. Barnen känner sig mer delaktiga genom att de vet hur läsningen och lekstunderna går till, eftersom metodernas systematik kräver regelbundna lek- eller lässtunder. De förskollärare, pedagoger och specialpedagoger som deltog i projektet har utvecklat kompetens i att både följa barns intressen och hantera deras behov av särskild undervisning i såväl planerade som spontana aktiviteter.

Samarbetet mellan forskare, specialpedagoger, förskollärare och rektorer har bidragit till att uppfylla både kraven på lyhördhet för praktikens förutsättningar och kraven på vetenskaplig stringens.

– I vårt svenska sammanhang inom området förskola är evidensbaserade insatser fortfarande sällsynta, delvis på grund av en pedagogisk kultur som tenderar att undvika tidig identifiering av behov. För oss forskare har projektet varit av stort intresse eftersom det visar att det går att genomföra insatser som utvärderar effekter, även i vårt sammanhang.

Partnerskap mellan praktik och forskning

Samarbetet mellan projektets deltagare byggdes upp över tid med regelbundna möten, utbildningar i de metoder som skulle användas, pilotprövningar i praktiken, diskussion om design, frågor och utmaningar och utbyte av goda erfarenheter. Utifrån de verksammas frågor om stöd för att gynna såväl barns utveckling av samspel i leken som deras språkutveckling, har ett partnerskap mellan praktik och forskning vuxit fram, som i slutändan har gynnat barnen. Den partnerskapsmodell i tre steg som tagits fram är ett bidrag till utvecklingen av kunskap om förutsättningar och villkor för hållbara tidiga insatser och implementeringsprocesser.

– Det som jag tycker är det viktigaste är just partnerskapet mellan praktik och forskning. Partnerskapet i vårt projekt innebär att vi har jobbat med samverkan på olika nivåer. Å ena sidan det konkreta mötet mellan forskningsvärlden och de verksammas värld. Å andra sidan handlar det om implementeringen av interventionerna. Valet av forskningsdesign – att genomföra interventioner – har inneburit något nytt på förskolan, vilket också är ett möte mellan praktik och forskning. Praktikerna hade frågor om språket, om barnens svenska språkutveckling. De verksamma undrade också hur det kommer sig att trots allt arbete med att utveckla samspel mellan barn så är det alltid någon eller några som inte blir en del av gruppen. Och då menar jag att det specialpedagogiska kunskapsområdet inkluderar samverkan med ledning och organisation för implementering av valda interventioner som riktar sig indirekt till alla barn och direkt till varje barn. Man kan inte bara fortsätta i samma spår utan man behöver reflektionskunskaperna för att hitta och kunna förändra saker och ting. Det innebär att man distanserar sig från det vardagliga mer nödvändiga och nära tankesättet, och granskar sina handlingar. På så sätt har det här partnerskapet vuxit fram mellan praktik och forskning.

Partnerskapsmodell i tre steg

Under projektets gång växte en trestegsmodell fram. Modellen bygger på ett gemensamt praktiknära forskningsarbete mellan verksamma och forskare.

1. Utbildningsinsatser i interventionen, metoden, handledning och kollegial reflektion.
2. Kontinuerligt upprepade lek- eller språkinterventioner utifrån barnens behov.
3. Utvidgning och fördjupning genom att pedagogerna i funktionen som mentorer sprider kunskaper om metoden till kollegor.

Vid alla steg fanns specialpedagogerna som ingick i projektgruppen tillgängliga som stöd och för handledning. De förskollärare som först utförde insatserna är nu mentorer för kollegor. I de kommuner och hos den fristående huvudman som medverkade i projektet har ungefär 30 pedagoger fått utbildning i Tid för lek och samspel, och hela 500 har utbildats i Högläsning med mer dialog. Eva Siljehag berättar:

– Målet är att det på förskolorna ska finnas pedagoger som kan arbeta långsiktigt med projektets systematiska modell för undervisning i språkutvecklande och stöttande socialt leksamspel i förskolan. Och arbetet går framåt! Helt nyligen fick jag höra att en av vad vi kallar interventionsförskollärarna, de som stod längst fram i kedjan och jobbade med interventionerna, hon har nu vidareutbildat sig inom det specialpedagogiska området och har fått en tjänst där hon på 50 procent ska jobba med att implementera lekinterventionen i sin kommun.

Foto: Scandinav bildbyrå/Therese Winberg.
Porträttfoto: Roland Siljehag