Undervisning i förskolan är något barnen och pedagogerna skapar tillsammans

I forskningsprojektet Lekbaserad didaktik – att vidareutveckla förskoledidaktisk teoribildning i samverkan mellan forskare och förskollärare, ville projektdeltagarna undersöka vad undervisning kan vara i förskolan och hur den kan förstås på ett sätt som inkluderar lek. Projektet finansierades av Skolforskningsinstitutet och leddes av Niklas Pramling, professor vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande på Göteborgs universitet. Det genomfördes av forskare, förskollärare, rektorer och utvecklingsledare som i samverkan studerade hur barn kan lära sig leka, lära i lek, och lära sig av lek.

Förskolan har en stark pedagogisk tradition att ta tillvara

I förskolan är leken central, inte bara som avkoppling utan som grundläggande aktivitet för att bidra till barns utveckling och lärande. Därför behöver förskolan en egen undervisningsteori, som är skild från skolans säger Niklas Pramling och fortsätter:
– Vi ville titta på hur undervisningen i förskolan ska se ut för att det ska vara möjligt att behålla förskolans goda pedagogiska tradition av helhetstänkande, holism som man säger inom utbildningsforskningen – att man i förskolan inte skiljer på omsorg och att bidra till barns utveckling, och att man inte delar upp världen i ämnen och lektioner utan jobbar tematiskt. Därför hade det stor betydelse att vi i det här projektet inte tittade på aktiviteter som var organiserade för att undersökas, utan på situationer som uppstod spontant på förskolan.

Lekresponsiv undervisning, vad är det?

Begreppet lekresponsivitet utgår från att undervisningen i förskolan är något som personalen och barnen gör tillsammans – den upprättas gemensamt med kedjor av respons på respons som tillsammans skapar meningsfulla aktiviteter. Lekresponsivitet innebär alltså att förskolläraren säger något, och sedan tar in barnens gensvar och bygger vidare på det. Begreppet skiljer sig på flera väsentliga sätt från instruktioner, alltså när förskolläraren talar om för barnen hur något ska göras. Niklas Pramling förtydligar begreppet lekresponsivitet så här:
– Lekresponsivitet lämnar öppet för lekbidrag, att föreställa sig ”om det vore så här”, och att tillåta skiften i leken. Ett bra exempel på när förskolläraren tog till vara ett lekbidrag som skapade ett skifte i leken är en situation där barnen leker en lek om djur som bor i ett hus. När ett av barnen upptäcker att ett av plastdjuren, en elefant, saknar sin snabel, föreslår hon att den blåst iväg ut på havet. Genom den lekhandlingen som accepteras av övriga lekdeltagare, inklusive den vuxna, tar leken en annan utveckling och blir en äventyrslek där djuren tar en båt ut till havs för att leta efter snabeln. Och då kommer andra saker i spel än vilka som bor i huset, om de får plats och så vidare, så som frågor om båtar, hav, kikare, vård och annat. Undervisningen i förskolan inkluderar lekfrågor och fantasi, och det är viktigt att barnen ses som aktörer.

Teorin bakom det här forskningsprojektet var just att barnen ses som medskapare i undervisningen, inte mottagare. Projektet har haft den dubbla ambitionen att både utveckla teorin bakom, och samtidigt utveckla praktiken i den pedagogiska verksamheten. Begreppet lekresponsiv undervisning kom till under projektet berättar Niklas:
– Begreppet lekresponsivitet och den här studien som vi gjorde tillsammans har fått ett stort genomslag, både inom forskningen och i förskoleverksamheten. Det visar på värdet av praktiknära forskning, och projektet har gett hela forskningsområdet en skjuts framåt.

Barnen är fria att påverka – och får uppleva att deras bidrag räknas

Fri lek är inte lek fri från personal om det ska bli undervisning, men det är fortfarande viktigt att leken är fri på det sättet att barnen är aktiva medskapare i att styra leken, framför allt att de är fria att ta aktiviteten i oväntade riktningar, säger Niklas Pramling:
– Aktörskapet i de gemensamma aktiviteterna delas mellan personalen och barnen. Barnen ska också kunna säga nej och stopp, att det där är inte en del av den här leken. Det förskollärarna gör är att stötta och bidra till att utveckla leken genom de sätt som de ger respons på barnens respons. Tillsammans skapar barnen och personalen undervisning, den upprättas alltså i kommunikationen mellan personalen och barnen.

I begreppet responsivitet ligger en grundläggande etisk hållning, att svara på ett sätt så att barnen ser att deras bidrag är giltiga och erkänns. När barnets bidrag får konsekvenser för hur gemensamma aktiviteter inklusive lek fortsätter och utvecklas, innebär det att barnet tidigt i livet kan erfara hur det är att vara någon som räknas, att vara en del av en gemenskap. Det förbereder barnen för att bli medborgare i ett demokratiskt samhälle menar Niklas:
– Att främja barns aktörskap är en central målsättning för de arbetssätt som bygger på lekresponsivitet.

Utveckling av pedagogisk verksamhet och forskningsteori samtidigt

I projektet dokumenterade förskollärarna aktiviteterna som de gjorde tillsammans med barnen genom att filma i situationer som uppstod spontant, med hjälp av datorplattor. Sedan möttes förskollärarna, rektorerna, utvecklingsledarna och forskarna regelbundet och tittade på filmerna tillsammans. De diskuterade vad som hände, varför det gick som det gick, hur det som hände kunde förstås och hur aktiviteten skulle kunna utvecklas vidare. Vid dessa möten höll också forskarna korta föreläsningar om forskning och teoretiska begrepp som kunde vara användbara för att analysera, förstå och utveckla aktiviteter med barnen. Det här arbetssättet upprepades sedan under projektets gång.

Senare transkriberade forskarna filmerna, alltså skrev ut ordagrant vad som sades och gjordes, för att kunna göra en djupare analys på detaljnivå. Transkripten och filmerna analyserades av forskarna, som skrev utkast, diskuterade dessa och så småningom publicerade bidragen i olika forum, nationellt och internationellt. Resultaten har fått stort genomslag i forskningen berättar Niklas Pramling:
– I termer av forskning ger det här projektet den övergripande teorin en skjuts framåt, ett nytt avstamp. Det handlar om undervisning som inkluderar lek, där barnen skapar undervisning tillsammans med förskollärare och alltså är medskapare, inte mottagare. Projektet har haft en dubbel ambition där det praktiknära har bidragit till både teoriutveckling och utveckling av den pedagogiska verksamheten.

Tänk om det var så här, som ett sätt att resonera

Begreppet lekresponsivitet har öppnat för mycket annan forskning om lek som inkluderad i undervisningen i förskolan. Med hjälp av begreppet ”tänk om” kan personalen i förskolan tillsammans med barnen föreställa sig något, helt enkelt prata om vad det skulle innebära om något var annorlunda. Hur det fungerar i förskolans verksamhet studerar Niklas Pramling i sin fortsatta forskning. Barnen kan dra slutsatser av resonemanget och prata om vad som har betydelse och vad man behöver göra, förklarar han:
– Det här sättet att resonera är till exempel en bra ingång till hållbarhet. Tänk om det inte fanns vatten? Vad skulle hända då? Hur kan vi undvika att det blir så? Det funkar också bra för kritiskt tänkande, som i tänk om det var tvärtom? Eller för att prata om empati: tänk om det var jag som…? Begreppet ”tänk om” befrämjar också lekresponsiviteten och kan leda till väldigt intressanta och kunskapsutvecklande situationer i verksamheten.

Foto: Scandinav Bildbyrå, Therese Winberg 
Porträttfoto: Göteborgs universitet