Bättre samarbete i kollegiala gemenskaper

Eva Bergman är utredare och informationsspecialist på Skolforskningsinstitutet och har ansvarat för arbetet med att ta fram rapporten som sammanfattar och kommenterar en internationell forskningsöversikt om kollegiala gemenskaper.

Varför är det viktigt att lärare kontinuerligt får möjlighet att utvecklas professionellt?

– De flesta kan nog hålla med om att utveckling och lärande är en viktig del inom de flesta yrken, och att det är positivt med arbetsplatser som har ett klimat där utveckling och lärande genomsyrar verksamheten. Skolan behöver också utvecklas, och det är något som pågår kontinuerligt.

Vilken betydelse har kollegiala samarbeten för lärares professionella utveckling och lärande?

Man kan utvecklas och lära på olika sätt säger Eva:
– Man kan göra det helt på egen hand utan någon form av samarbete med andra, och vi är alla individer som fungerar olika. Men mycket forskning kring lärares professionella utveckling och lärande, visar på potentialen i att lära av och med andra. Det sociala är också något som kan vara positivt med kollegiala samarbeten – att bryta lärares isolerade arbetssätt var en av anledningarna till att man började med kollegiala gemenskaper.

Vad är skillnaden mellan begreppen kollegialt lärande, kollegiala samarbeten och kollegiala gemenskaper?

Forskningen som ligger till grund för den här rapporten studerar kollegiala gemenskaper klargör Eva:
– Kollegiala gemenskaper handlar om organiserade samarbeten i grupp, alltså inte när du stöter på en kollega i korridoren. Dessa organiserade samarbeten i grupp kan vara av mer eller mindre formell eller informell karaktär. Forskning om kollegiala gemenskaper betonar betydelsen av att lärare själva driver sin kunskapsutveckling framåt, och att lärares egna erfarenheter och utmaningar i undervisningen är viktiga för kontinuerlig och långsiktig professionell utveckling.

Eva fortsätter:
– Kollegiala samarbeten är ett bredare begrepp än kollegiala gemenskaper. Det kan beskriva många olika typer av samarbeten, från väldigt strukturerade samarbeten i en förutbestämd grupp, till att två lärare samarbetar informellt genom att tillsammans förbereda en lektionsuppgift. Medan kollegialt lärande handlar om själva lärandet, det lärande som sker i gemenskaperna och samarbetena. Det lärandet kan vara både individuellt och kollektivt.

Det finns olika typer av kollegiala gemenskaper, hur benämns de tre typerna, och vad bygger indelningen på?

Forskarna bakom forskningsöversikten som rapporten handlar om har studerat och analyserat alla kollegiala gemenskaper i studierna som ingår. De har funnit mönster utifrån bland annat hur samarbetena är initierade och varför, hur länge de pågår och vem som leder gruppen. Det berättar Eva, och redogör för indelningen forskarna har gjort:
– De benämner de tre olika typerna av gemenskaper: formella gemenskaper; deltagarorienterade gemenskaper med struktur; och framväxande gemenskaper. Benämningarna illustrerar gemenskapens mest centrala kännetecken.

Vad utmärker de olika typerna av kollegiala gemenskaper och hur fungerar de?

– Formella gemenskaper kan ses som kompetensutvecklingsinsatser. De initieras oftast av en aktör utanför skolan, utifrån ett nationellt behov. Det kan handla om att lärares kunskaper behöver öka inom ett visst område, exempelvis nyanländas lärande eller programmering. Insatserna är formella till sin karaktär. De kännetecknas av någon form av kunskapsöverföring, från någon till lärarna. Enligt forskningsöversikten finns det en risk för att denna typ av gemenskap inte leder till ett kontinuerligt lärandeklimat på skolan.

Deltagarorienterade och framväxande kollegiala gemenskaper initieras inifrån skolan, utifrån utmaningar eller behov som man ser, berättar Eva:
– Skillnaden mellan deltagarorienterade och framväxande är att deltagarorienterade gemenskaper är mer strukturerade och planerade i förväg. Man har ett uppsatt lärandemål och planerar för vad man ska göra och hur man ska jobba på de olika kollegiala träffarna – för att nå målet. Framväxande gemenskaper är mycket mer informella och handlar främst om att en grupp lärare träffas regelbundet och utbyter erfarenheter med varandra. Man planerar inte så mycket i förväg, utan arbetet växer fram dynamiskt. Både deltagarorienterade och framväxande gemenskaper har enligt översikten bättre förutsättningar att leda till ett kontinuerligt arbetssätt för lärares professionella utveckling och lärande, än formella gemenskaper. Anledningen är bland annat att lärarna är mer drivande, och att man utgår från utmaningar och behov som kanske ligger närmare den egna verksamheten.

Det kan finnas spänningar mellan olika aktörer och perspektiv, kan du ge exempel och förklara varför balansen dem emellan är viktig?

Det är viktigt att ha en öppen och transparent kommunikation kring de kollegiala gemenskaperna, särskilt när olika aktörer deltar. Man behöver titta på hur den specifika situationen ser ut, för att kunna skapa en så gemensam målbild som möjligt för alla inblandade. Eva lägger till:
– Många aktörer kan vara inblandade i ett kollegialt samarbete eller lärande, direkt eller indirekt. Det kan vara myndigheter, huvudmän, rektorer, föräldrar, lärare och elever. Dessa aktörer kan ha delvis olika intressen eller målbilder, och det kan skapa spänningar – man vill olika saker. Ett behov som identifieras på en nationell nivå utifrån exempelvis statistik, kanske i realiteten inte utgör ett behov på en specifik skola. Ett behov som identifieras genom det systematiska kvalitetsarbetet på en skola kanske inte ser exakt likadant ut i alla klasser på skolan. Här kan rektor ha en målbild, medan de olika lärarna ser andra aspekter. Huvudmän, rektorer och lärare kan också ha olika syn på hur en skola och lärandet ska drivas.

Olika tillvägagångssätt verkar fungera bra vid olika tillfällen – hur vet man vilken typ av kollegial gemenskap man ska välja i en viss situation?

– Det är svårt att svara på. Man ska nog försöka tänka ganska långsiktigt och vara medveten om att det finns många olika behov och utmaningar att ta hänsyn till. Forskningsöversikten förordar en gemenskap som i högre grad antar ett så kallat underifrånperspektiv. Där alltså personer inifrån en enskild skola i högre grad är inblandade i att initiera och driva det kollegiala arbetet utifrån sin egen praktik. Det behövs en medvetenhet om för- och nackdelar med de olika sätten att organisera kollegiala gemenskaper, och en medvetenhet om vad man vill uppnå. Lärare kan behöva utbyta erfarenheter och utmaningar man stöter på dagligen, likväl som att man kan behöva ett mer riktat lärande. Eller att skolan kan behöva utvecklas som helhet inom ett område.

Under vilka förutsättningar fungerar kollegiala gemenskaper bäst? Kan du berätta lite mer om de förutsättningarna?

Forskningsöversikten lyfter tre centrala faktorer som påverkar arbetet i de kollegiala gemenskaperna: ledarskapet, gruppdynamiken och gruppsammansättningen samt tillit och respekt. Eva utvecklar de tre faktorerna så här:

– Ett jämbördigt ledarskap är en viktig faktor för att få ett bra resultat, mellan rektor och lärare, och mellan förstelärare och lärare. Det måste vara ett givande och ett tagande där gemensam och respektfull kommunikation är en bas. Rektor har en viktig roll i att skapa förutsättningar som tid och resurser. Men också i att visa intresse och engagemang i de kollegiala gemenskaperna, och i initiativ som kommer från lärarna. Även lärarna behöver ge av sin tid och sitt engagemang för att det ska fungera. Förstelärarens utmanande roll som ledare i en kollegial gemenskap uppmärksammas i översikten. Hen behöver ha stor kompetens inom yrket, men också en förmåga att exempelvis skapa ett gruppklimat som fungerar.

– Gruppdynamik och gruppsammansättningen kommer att påverka det kollegiala arbetet och översikten lyfter fram att både lärare och den som leder samarbetet måste fundera på hur de själva kan bidra.

– Tillit och respekt är viktigt i en kollegial gemenskap. Ett tillitsfullt klimat med högt i tak är en förutsättning för att fruktbara samarbeten ska kunna uppstå, och för att det ska kunna ske ett djupare lärande. Man måste kunna vara trygg i att visa sina brister och svagheter. Det tar tid att bygga upp tillit och respekt och det är något man kan behöva arbeta med aktivt. Tilliten och respekten kan också snabbt gå om intet om arbetsgruppen förändras.

Vad menar du är det viktigaste som den här rapporten har att säga?

– Jag tycker att rapporten synliggör vad kollegialt lärande kan innebära, och att man får en medvetenhet om att det är något ganska komplext och att det kan ske på många olika sätt. Det handlar dels om olika former av samarbeten som kan vara mer eller mindre gynnsamma beroende på vad man vill uppnå. Och dels om att själva lärandet i de olika konstellationerna kan ske på olika sätt och anta olika former. Rapporten bidrar med en struktur att samtala utifrån.

Eva vill betona att rapporten även synliggör mjuka aspekter:
– Det räcker inte med att avsätta tid och resurser och skapa en organisation, man måste också aktivt arbeta med exempelvis klimatet. Mjuka aspekter såsom tillit, gruppdynamik och gruppsammansättning är betydelsefulla för hur samarbetena kommer att fungera.