Muntlig kommunikation i moderna språk

Varför är det här en viktig systematisk översikt?

Att undervisa i moderna språk innebär att ha elever som ibland är obekväma med att prata på målspråket.

När elever lär sig moderna språk som spanska, tyska eller franska är klassrummet ofta den primära och kanske enda platsen där de kommer i kontakt med målspråket. Undervisningen av moderna språk i klassrummet är därför oerhört viktigt för att kunna delta i ett framtida internationellt sammanhang.

Varje EU-medborgare bör, enligt ett av målen i EU:s språkpolitik, behärska ytterligare två språk utöver sitt modersmål. Men så är inte fallet för många elever i grundskolan som inte uppnår de förväntade kunskapsmålen i muntlig förmåga och är ovana vid att prata spontant på målspråket.

Vi såg ett behov av att sammanställa internationell forskning om vad som kännetecknar undervisning som främjar elevers muntliga kommunikation på främmande språk.

Tar översikten upp några konkreta arbetssätt för att få eleverna att prata på målspråket under lektionerna?

Översikten visar hur lärare kan få elever att prata på det språk som de håller på att lära sig, målspråket. Här beskrivs undervisning där lärare lägger fokus på att elever får kommunicera. Studierna beskriver muntliga klassrumsaktiviteter som ofta liknar spontana verkliga situationer.

Aktiviteter som gynnar muntlig kommunikation lägger tonvikt på att elever och lärare samtalar på målspråket och där eleverna ges möjlighet att prata spontant och där lärare utformar uppgifter som liknar verkligheten. Elever kan prata digitalt med elever i andra länder, lärare kan ta hjälp av virtuella konversationsagenter där elever exempelvis kan öva på att beställa fika av en avatar som pratar språket i ett virtuellt café. Detta innebär att elever inte behöver resa till landet i fråga för att prata med modersmålstalare – vilket kan öka likvärdigheten i skolan.

Hur kan lärare rätta elever på ett sätt som bidrar till att samtalet flyter på?

I översiktens resultatkapitel lyfts två exempel på när läraren med hjälp av sin återkoppling bidrar till att föra konversationen vidare.

Den första formen av återkoppling kallar vi för omformuleringar (på engelska recasts). Läraren omformulerar hela eller delar av en elevs yttrande på ett sätt som korrigerar felet utan att specifikt uppmärksamma eleven på misstaget. Till exempel när en elev säger: ”de två barnen prata”, så kan läraren svara och ta samtalet vidare med frågan: ”Aha, de två barnen pratade, vad pratade de om?”. Omformuleringen visar ett sätt att göra eleven uppmärksam på den korrekta böjningen utan att avbryta samtalet då eleven kan svara: ”De pratade om lunchen”.

Det andra formen är att uppmärksamma eleven på misstaget (på engelska prompts). Här uppmanar läraren eleven till att rätta sig själv. Det handlar om att klargöra för eleven om något som blev fel. Sedan kan läraren ge ledtrådar genom att säga: ”Försök igen, tänk på hur du böjer verbet”.

Båda former kan bidra till att samtalen flyter samtidigt som läraren ger vägledning.

Tar översikten upp hur lärare kan minska elevers ängslan inför att prata på ett främmande språk och att uttala rätt?

Lärare kan arbeta så att målspråket blir ett naturligt kommunikationsmedel genom att själv tilltala eleverna på språket, även då ämnet inte berör undervisningssituationen, och även uppmuntra eleverna när de lyckas prata spontant på målspråket så att eleverna får öva sig i att hantera det oförutsägbara i samtalet.

Det går även att ge beröm och uppmuntran för att få elever att fortsätta prata på målspråket även när de kan vara frestade att ge upp.

I översikten lyfts även att läraren kan ta hjälp av andra elever som visar sin förståelse när det är svårt att hitta orden på ett främmande språk eller att använda sig av att elever får prata med en avatar eller robot.

Elever i studierna upplevde en lättnad när de övar uttal eller att prata med en avatar eller robot som inte bedömde dem. De kunde då öva sitt uttal hur många gånger som helst utan att roboten förlorade sin entusiasm – vilket eleverna uppskattade.