Hur ska man veta vad forskningen säger?

Skolforskningsinstitutet bedömer att huvudmän, rektorer, förskollärare och lärare behöver stöd för att kunna leva upp till skollagens krav och lanserar i dag en rapport som förhoppningsvis kan vara ett bra underlag för dem i diskussioner om hur den vetenskapliga grunden i undervisningen kan stärkas.

Förekomsten av praktiknära forskning på förskolans och skolans område är begränsad i Sverige, och utifrån den forskning som existerar är det i regel svårt att ge tvärsäkra rekommendationer om hur undervisning bäst bedrivs.

– Trots detta saknas paradoxalt nog inte forskningsimpulser och rekommendationer riktade till förskolan och skolan. Nya avhandlingar och rön, bedömningar från forskare i olika discipliner, rapporter, forskningssammanställningar och annat material från såväl myndigheter som kommersiella aktörer och dessutom påbud från politiken på lokal och nationell nivå summerar till ett ständigt brus av påstådd forskningsbaserad vägledning till förskolans och skolans verksamma, säger Skolforskningsinstitutets direktör Camilo von Greiff (*).

– I denna tämligen vildvuxna flora av rekommendationer, tvärsäkra påståenden och impulser av diverse slag är naturligtvis spännvidden i kvalitet och genuin forskningsförankring enorm, säger Camilo von Greiff.

I ett sådant landskap krävs en kritisk blick och urskiljningsförmåga, en slags allmänbildning om forskning och forskningsanvändning som ibland benämns forskningslitteracitet. Forskaren Sven Persson definierar den som ”förmågan att förstå, värdera och använda vetenskaplig kunskap i ett speciellt sammanhang”. Vilket förstås även innebär förmågan att avstå från att använda vetenskaplig kunskap eller att anpassa kunskapen till erfarenheterna från, och omständigheterna i, det egna sammanhanget.

Det är mot denna bakgrund svårt att överskatta betydelsen av en stark forskningslitteracitet hos de verksamma i relation till förskolans och skolans kärnuppdrag: en undervisning av hög kvalitet. Samtidigt finns oroande tecken på att förskollärare och lärare inte ges tillräckligt stöd för att utveckla sin forskningslitteracitet. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har i sin utvärdering av lärarutbildningarna visat på att många utbildningar brister när det till exempel gäller kunskap om grundläggande vetenskapsteori och forskningsmetoder. Även Skolinspektionens granskning om skolors arbete med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet visar på brister.

– Att ha en väl utvecklad forskningslitteracitet blir inte minst viktig då man inom skolans värld ibland ser en trendkänslighet, där pedagogiska modeflugor till synes snabbt kan få fäste för att lika snabbt ersättas av nästa trend, säger Magnus Sjölander, förstelärare i Järfälla kommun och ingår i Skolforskningsinstitutets lärarnätverk.

Snarare än att bara anamma dessa trender, behöver de nya pedagogiska ”sanningarna” kritiskt analyseras utifrån en medvetenhet om att djävulen som vanligt sitter i detaljerna. Forskningens resultat är sällan så entydiga som modeflugornas företrädare ibland framställer det.

– Exempelvis har vi i vårt arbete med en systematisk översikt om undervisning om lässtrategier uppmärksammat lässtrategier med solid forskningsförankring, men det gäller inte alla lässtrategier, för alla elever och i alla kontexter, säger Linda Ekström, lektor vid Södertörns högskola och tidigare projektledare vid Skolforskningsinstitutet.  – Tvärtom fann vi inget forskningsstöd för en viss kombination av lässtrategier som har viss utbredning i Sverige, fortsätter Linda Ekström.

Det räcker alltså inte att förskolans och skolans verksamma under en fortbildningsdag blir informerade om att det finns forskningsstöd för användning av lässtrategier. De måste få tid och möjlighet att bedöma och värdera hur det specifika forskningsstödet för olika former av lässtrategier ser ut, och om resultaten kan vara relevanta för den egna undervisningen.

Vi vill bidra i detta arbete och lanserar därför i dag rapporten Hur ska man veta vad forskningen säger? som utifrån den forskning som vi stöter på i vårt arbete – rimligen sådan som även förskollärare och lärare kommer i kontakt med – ger förskollärare och lärare stöd i att närma sig forskning. Detta gör vi genom att belysa en rad centrala aspekter som man behöver beakta för att kunna förstå vad forskningen om förskola och skola faktiskt säger och kan bidra med, och vad den inte kan bidra med:

• Vilka olika typer av kunskap kan olika forskningsstudier erbjuda?
• Vilka typer av metoder kan användas för att nå olika typer av kunskap?
• Vad kännetecknar god kvalitet för olika typer av studier?
• Hur kan man bedöma ifall en studie är tillförlitlig eller ej?

Forskningen erbjuder inga slutgiltiga sanningar, och forskningen kan många gånger säga många saker samtidigt. Och forskningen kan, så länge vi förhåller oss till styrkor och svagheter hos den forskning som vi möter, ge verksamma värdefulla insikter om undervisning och lärande och lägga grunden för en undervisning på vetenskaplig grund.

Med rapporten som stöd är vår förhoppning att rektorer, förskollärare och lärare rustar sig med en såväl nyfiken som kritisk inställning gentemot tvärsäkra uttalanden om vad ”forskningen säger”.

*) Camilo von Greiff var direktör vid Skolforskningsinstitutet, 2018–2023.